BONA FIDE BLOG

Vad jävla liberal man kan vara då. Bevara mig skit som "att begränsa någons yttrandefrihet är det sista jag vill" i en text där du attackerar någon...
 

Hm, undra vem som attackerar vad? Jag är helt enkelt av åsikten att fördomsfulla människor och åsikter ska bemötas.
 

haha. ja nu du är du alltid lite dubbelmoralisk. sandlådenivå var det va? särskilt när du attackerar en person med namn och efternamn.. har du adress också?
 

Moraltanten: Jag ser ingen som helst dubbelmoral i det hela. Säger man något får man väl stå för det? Speciellt om man säger det i ett offentligt rum. Jag har aldrig hört att den principen du verkar hänvisa till skulle gälla någonstans. Hur skulle det till exempel se ut om man resonerade på det sättet på debattsidorna i en tidning? Typ: "Det var en person i ett parti som sa att...". Klart som tusan att man anger namn! Killen är väl vuxen och kan antagligen stå för sina åsikter?

Sen vill jag återigen kommentera att det inte rör sig om en attack, utan ett bemötande av en attack mot en grupp människor.
 

Jag har hört att det ska ha florerat rykten på internet om att jag under en When we fall-spelning ska ha förtalat straight edge-rörelsen. Jag ber sannerligen om ursäkt för att det jag yttrat kan ha missförståtts och som jag har uppfattat det även har förnärmat människorna som var där under spelningen. Jag har absolut inte någonting emot straight edge-rörelsen, varför skulle jag ha det?

Det har under en lång tid pratats om Sveriges hardcore-scen och att den ibland kan verka elitistisk. Detta kan jag stå för. Runt 93 började jag gå på punkspelningar i min hemstad Kalmar och snart där efter började jag själv spela i band. Runt 96-97 var hardcore-scenen som störst i Sverige och jag kan säga att det varit fantastiskt att växa upp och se hur scenen utvecklats och sedan också se hur den förfallit. Sveriges moderna hardcore-scen är inte alls i närheten av hur gemytlig och passionerad den en gång var. Jag vet att inte ens hälften av dom jag väljer kalla ”eliten” hade lyckan av att få ta del av storheten. Det fanns faktiskt en tid då hardcore var roligt. Människor var vänliga mot varandra och scenen var öppen för ALLA. Punkband som startats och repat ett par torsdagar på den lokala fritidsgården fick chans att spela med större och mer etablerade band. Hur är dagens mentalitet i scenen? Känner du ”rätt” människor och hänger i ”rätt” gäng så är du någon. Vi andra som också spelar hardcore pratas det istället skit om bakom ryggen. Jag har hört saker som att ”inte vara true”, ”spelar inte riktig hardcore”, ”vara svin för att man sparkat en bandmedlem”. Hur blir JAG ”true” då? Och VEM måste jag bevisa något för? Ska jag köpa bandtröjor med band jag inte tycker om, bli straight edge för att droppa några månader senare? Måste jag gå på alla spelningar och känna ännu mer att jag inte passar in pga. den dåliga atmosfären och att ingen vill ha mig där för att jag inte är s.k. ”true”?

When we fall har funnits i fyra år och har under i stort sett hela vår verksamma tid som band fått höra att det har pratats en väldig massa skit bakom våra ryggar. Jag förstår inte till vilken grund? Vi är alla sociala och trevliga personer med vettiga värderingar. Jag har varit vegan i stort sett halva mitt liv för att det är någonting jag tror på och inte bara något jag tagit till mig just för att vara ”hardcore” som många, många, många andra i ”scenen” gjort under dess storhet och förfall. Om folk omkring oss bara hade brytt sig om att hälsa på oss, pratat med oss för att ta reda på vilka vi är, så hade ni också förstått det. Vi är trots allt alla en del av samma ”scen”. Vi vill som alla andra bara bli accepterade. Jag tvingar ingen att gilla våran musik. Jag vet vad jag själv gillar och inte gillar men jag accepterar ändå individer och är alltid trevlig mot mindre etablerade band.

Jag önskar att det någon gång i framtiden kommer att finnas en vänlig hardcore-scen. En scen där melodisk hardcore, melankolisk hardcore, metalcore, old school och new school kan samsas om samma scen och framförallt samma publik.

Till er i ”scenen”; Vi vet alla vilka vi är. Det skadar inte att vara vänlig, säga hej eller bara ge en igenkännande nick.

Än en gång ber jag om ursäkt från botten av mitt hjärta för att det jag sagt under When we fall-spelningen kan ha missuppfattats. Jag tar på mig det fulla ansvaret att jag utan eftertanke uttryckt mig mycket konstigt, men jag ber om er jag kan ha sårats förståelse och förlåtelse.

Vänliga hälsningar
Daniel Öhman